Blogg D: The elements of journalism

Det går idag oerhört snabbt att få information. De sociala medierna har gjort det möjligt att idag både få ut och ta in information på bara några sekunder. Förr kunde det ju faktiskt vara så att någon blev förvånad när de såg löpsedlarna bredvid kiosken på vägen till jobbet. Idag har de flesta redan hunnit läsa det på facebook eller på någon annan sida på nätet.

Detta är ju något som jag såklart tycker är positivt. Jag tycker helt enkelt att ju snabbare man får information desto bättre. Information eller nyheter är dessutom något som vi människor behöver ”nästan” lika mycket som vatten och mat. I boken ”The elements of journalism” berättas det om den förre presidentkandidaten i USA John McCain som spenderade fem och ett halvt år i fängelse. Det han saknade mest under sin tid inlåst var varken mat, frihet eller familj utan information. Framförallt då kanske den typen av information som sprids mellan människor och inte via tidningar och media. Men det är ändå ganska tänkvärt och jag skulle verkligen inte vilja sätta mig i den sitsen att jag blev utan information. Då finns det mycket annat i mitt liv som jag skulle välja bort.

Ett problem som har uppstått i och med de sociala medierna, är att det blivit mycket vanligare med nyhetsförmedling som inte alls är objektiv. Det är ju dessutom så att i och med att nästan vem som helst kan ”lägga” ut sina tankar och funderingar på nätet så har kvalitén på det som skrivs givetvis försämrats avsevärt, mot det som tidigare skrivits i de så kallade ”gammelmedierna”. Jag tycker i och för sig inte att man kan begära att någon som skriver en blogg eller liknande, och som inte har några som helst journalistiska ambitioner eller är utbildad skall prestera någon så kallad ”god journalistik”. Visst gör det ont i ögonen att läsa en blogg med massvis med särskrivningar och enkla stavfel. Men det finns ju faktiskt andra sidor på nätet att besöka och det är ju väldigt tur.

Punkten, ”it must provide a forum for public criticism and compromise” i ”The elements of journalism” tycker jag har utvecklats till något väldigt positivt i och med de sociala mediernas inträde i våra hem. Att kommentera en text idag är väldigt enkelt och på t.ex. aftonbladet.se går det nästan alltid att lägga in en kommentar på den artikel man läst. Detta skapar broar mellan skribent och läsare. På de flesta bloggar finns det möjlighet att kommentera och det gör att den som läst texten kan enkelt föra sina kommentarer på det som skrivits till skribenten. Dessutom får ju textförfattaren feedback på det som skrivits och kan ta åt sig av eventuell kritik eller få en annan syn på ämnet som det skrivits om. I ”gammelmedierna” är det inte lika lätt att kommentera. Även om det visserligen går så är det nog många som drar sig för det. Då är det mycket enklare att göra några knapptryck på tangentbordet och trycka på enter för att göra sin röst hörd.

Att bevaka makthavare och göra det självständigt är en annan del ur ”The elements of journalism” som jag tycker är intressant. I boken kallar författarna Kovach och Rosenstiel denna princip för ”watchdog”. Journalisten ska i det här fallet indirekt kontrollera männen och kvinnorna med makt. I ”The elements of journalism” skriver också författarna om de problem som kan uppstå om journalisten skapar en för nära relation med makthavaren eller om man får för mycket kontakt på det personliga planet. Eftersom det finns krav på att journalisten ska vara objektiv.

Till sist vill jag bara ta upp lite kring ämnet som det skrivs om på kursbloggen, Fox News. Som inte lever upp till att vara objektiva likt det jag har skrivit om ovan. Fox tar tydlig politiskt ställning och var t.ex. emot Obama i valet 2008. Detta är ju något som jag tycker är riktigt illa och jag gillar inte alls att man inte låter tittaren själv skapa en bild utan ger en färdig bild av hur man ska tycka om saker och ting. Samtidigt ska man inte klanka ner allt för mycket på Fox för det finns ju faktiskt fjärrkontroll och du väljer ju själv vad du vill titta på.    

När blir journalistik fiktion?

Det är svårt att dra en exakt gräns där journalistik går över till att bli fiktion. Men i den bok som jag har läst, Lasermannen, en berättelse om Sverige känner jag att jag verkligen befinner mig i gränslandet mellan journalistik och fiktion när jag läser.

Boken handlar om en av Sveriges största polisutredningar någonsin, och bygger på den sanna historien om John Ausonius (Lasermannen). Jag tycker att boken är uppdelad i fyra olika delar. En del där det berättas om Lasermannens uppväxt och man får en bild av hur han blev den människa som han faktiskt blev. I en annan del får man se det ur polisens perspektiv och man får följa polisutredningen. Man får också läsa om det politiska klimatet som rådde under tiden för morden och mycket fokus ligger såklart på Ny Demokrati. Den sista delen är helt enkelt en berättande del, bl.a. morden beskrivs och offrens tankar osv. Det finns egentligen ytterliggare en del och det är där Lasermannen själv uttalar sig. Författaren Gellert Tamas har gjort en intervju med honom och där berättar John Ausonius sina tankar om dåden och också en del om varför han handlade som han gjorde.

Jag skulle vilja kalla boken för en journalistisk litteratur. Även om historien bygger på en historia som är helt sann och det finns intervjuer med folk som var med osv. så är boken också fiktiv. Jag tycker att Gellert Tamas får med det journalistiska i boken väldigt bra och intervjun som han har med Lasermannen själv tycker jag är oerhört fascinerande att läsa om. Det finns också många uttalanden från andra i boken att läsa, allt från John Ausonius vänner till polisutredare som uttalar sig.

Ena stunden när man läser boken så är det en tydlig journalistisk vinkel och i nästan stund så känns det precis som man läser en av Sjöwall/Wahlös böcker om Martin Beck eller någon annan känd deckare. Man vet ju dock hela tiden att det är en verklig händelse och får naturligtvis en stor klump i halsen när man börjar funderar på vad offren fick gå igenom. Hela Stockholm var ju i skräck, och framförallt då invandrare som var Lasermannens offer.

Jag tycker inte det är något problem utan snarare tycker jag att boken blir ännu bättre av att man kastas så mellan journalistik och fiktion. Jag känner ju tydligt när det är journalistik och när det är fiktion men jag skulle nog aldrig klara av att dra den gränsen som avdelar de båda.

 I just den här boken så tycker inte jag att någon kan råka illa ut om man ändrar lite information eller vrider lite på det hela. Det som kan bli problematiskt när man skriver den här typen av litteratur är att man förvränger texten och skriver sådant som gör att någon kan ta illa upp. Jag tror också att när man skriver om en så känd händelse som det är i just det här fallet kan det också vara svårt att ändra för mycket i ”sanningen” eftersom många känner mycket väl till vad som hände och då skulle texten inte bli lika uppskattad.

Jag tycker att när det gäller den här typen av texter att man inte kan ha lika stora krav på sanning, källkritik och etik som man kan ha i vanliga reportage i tidningar. I tidningen får man nästan alltid utgå från att det som står där är sant det tycker jag inte man kan göra i den här typen av verk.

New journalism är en spännande typ av journalistik tycker jag. Den lockar till läsning på ett annat sätt än vad ”vanliga” faktaartiklar gör. Som exempel genom att göra den här historien till lite utav en deckare tycker jag gör den mer läsvärd. Dessutom lär man sig ju faktiskt någonting av att läsa något sådant här, jag känner att jag lärt mig massor om Lasermannen tack vare den här boken. Det gäller ju säkert såklart på alla områden, att man som läsare istället för att ”bara” läsa en bok för nöjes skull, skulle läsa en bok med mer journalistisk inriktning och dessutom få lära sig något på kuppen. 

Etik i medierna

Det är svårt att säga om det är rätt eller fel att publicera namnen på misstänkta brottslingar i tidningen eller ha bilder på de misstänkta. Det finns så oändligt många aspekter som spelar in. Det viktigaste jag tycker att man ska fråga sig är: vad är syftet med publiceringen?
Är det för att sälja lösnummer av kvällstindningen då tycker jag att det har gått för långt.
Det är inte bara publiceringen av namn som kan diskuteras utan även om man ska publicera saker som yrke, religion, sexuell läggning osv. Det står i Spelregler för press, Radio och TV att man skall försöka undvika den typen av information om det saknar betydelse i sammanhanget. Jag tycker att man skall undvika det så långt det bara går. Det har helt enkelt inte allmänheten med att göra.  
I radioprogrammet medierna 2009-01-31, diskuteras det hur mycket som ska eller kanske borde publiceras efter brott. I just det programmet diskuteras ett mord på en homosexuell man i Malmö. Aftonbladet publicerade efter händelsen att en av ungdomarna som misstänktes för brottet bloggade om islam och moralfrågor.
Jag tänker bara att snälla Aftonbladet, lämna det där till polisen. Skriv om vad som har hänt och att det finns ett antal misstänkta osv. men lämna den här typen av detaljer utanför. Dom (Aftonbladet) skapar ju någonting som inte alls behöver ha med mordet att göra. Enligt mig så tror jag att dom gör det bara för att det är en bra story och kan sälja tidningar på det. När det gäller den här typen av nyheter tycker jag inte det är ok att "vässa" historier på det här sättet. Visserligen är det som skrivs sant men att publicera det tycker jag inte skapar sanning kring mordet i Malmö.  
Efter att tv4-personligheten Peter Magnusson åkt fast för sjöfylla i somras var han rubrikernas man. Visst, Peter du ska inte dricka öl och sen ut och köra båt. Men att dagen efter ha sitt ansikte på i stort sett varenda löpsedel är väl ändå inte ok!? Jag tycker inte att bara för att han är en offentlig person att han skall hängas ut på det sättet. Brottet han begick hade ju knappt kommit med i polisronden i den lilla kommuntidning som vi har där jag bor. Här kan man ju verkligen diskutera moral. Är det rätt av dom stora tidningarna att gotta sig i att Magnusson har begått ett misstag. För det är ju ingen annan än dom (tidningarna) som "tjänar" på publiceringen.
För att avsluta vill jag bara säga att jag tycker att vad gäller grova brott så skall tidningarna vara mycket tillbakadragna vad gäller olika fakta om de berörda personerna. Dessutom tycker jag att man skall ge "kändisar" ett större svängrum och inte blåsa upp stora rubriker för minsta lilla snedsteg.

Blogg A: Nyhetsutvärdering 2

Andreas Kleerup ska gifta sig. Kleerup kommer under fredagskvällen att medverka hos Skavlan och råkar där avslöja att han gifter sig i sommar. Detta skriver Aftonbladet Klick 18/2.

Det är ganska typiskt att det är en av de stora kvällstidningarna som kommer med den här typen av nyhet. Aftonbladet och den typen av tidningar lever på att sälja lösnummer och då är det den här sortens nyheter som säljer. Det är nästan ingen idé att ha sådana här nyheter i de stora morgontidningarna, som har mest prenumeranter och en mer välutbildad läsarkrets, (Häger s.81).

För att en nyhet av det här slaget skulle vara med i någon av de mer "seriösa" medierna som t.ex. aktuellt eller ekot, skulle det krävas något av ungefär samma dignitet som förlovningen mellan prinsessan Viktoria och Daniel, (Häger s.81).

Andreas Kleerup är hetare än någonsin och detta inte främst tack vare sin musik utan på grund av diverse kokainskandaler. Kleerup har fått utstå mycket i pressen under åren. Och jag kan tycka att det är skönt det skrivs något om honom nu som inte bara handlar om droger, utan framställer honom i positiva ordalag.

Blogg A: Nyhetsutvärdering 1

På Nya Lidköpings tidningens hemsida, nlt.se, kunde man läsa 16/2 att en 22-årig man hemmahörande i Grästorp blivit åtalad för misshandel. Mannen hade slagits med både yxa och järnrör utanför pizzeria Calzone i centrala Nossebro.

Detta är såklart ingen nyhet som det skrivs om i hela Sverige, men i en lokaltidning på Varaslätten är det en ganska stor nyhet att någon slåss med yxa. Och får därför större utrymme i NLT mot vad liknande incident hade fått i Göteborgs Posten om det var i Göteborg som någon blivit misshandlad tror jag.

Tidningar försöker ju att skriva om saker som intresserar just deras läsarkrets och det här är ju ett väldigt tydligt exempel på det. Läsare i det lilla samhället Nossebro vill läsa om saker som händer i Nossebro. Björn Häger citerar Erik Fichtelius i sin bok Reporter s.86:
"Nyhetsvärdet avtar med kvadraten på avståndet"
Jag tror det ligger väldigt mycket i det för såklart är detta en mer intressant händelse för mig som bor i Nossebro än om samma sak hade inträffat i Gällivare, det har ju inte alls samma nyhetsvärde för mig.

Händelserna innebär att mannen åtalas för grov misshandel, och han har suttit häktad sedan början på februari.