När blir journalistik fiktion?

Det är svårt att dra en exakt gräns där journalistik går över till att bli fiktion. Men i den bok som jag har läst, Lasermannen, en berättelse om Sverige känner jag att jag verkligen befinner mig i gränslandet mellan journalistik och fiktion när jag läser.

Boken handlar om en av Sveriges största polisutredningar någonsin, och bygger på den sanna historien om John Ausonius (Lasermannen). Jag tycker att boken är uppdelad i fyra olika delar. En del där det berättas om Lasermannens uppväxt och man får en bild av hur han blev den människa som han faktiskt blev. I en annan del får man se det ur polisens perspektiv och man får följa polisutredningen. Man får också läsa om det politiska klimatet som rådde under tiden för morden och mycket fokus ligger såklart på Ny Demokrati. Den sista delen är helt enkelt en berättande del, bl.a. morden beskrivs och offrens tankar osv. Det finns egentligen ytterliggare en del och det är där Lasermannen själv uttalar sig. Författaren Gellert Tamas har gjort en intervju med honom och där berättar John Ausonius sina tankar om dåden och också en del om varför han handlade som han gjorde.

Jag skulle vilja kalla boken för en journalistisk litteratur. Även om historien bygger på en historia som är helt sann och det finns intervjuer med folk som var med osv. så är boken också fiktiv. Jag tycker att Gellert Tamas får med det journalistiska i boken väldigt bra och intervjun som han har med Lasermannen själv tycker jag är oerhört fascinerande att läsa om. Det finns också många uttalanden från andra i boken att läsa, allt från John Ausonius vänner till polisutredare som uttalar sig.

Ena stunden när man läser boken så är det en tydlig journalistisk vinkel och i nästan stund så känns det precis som man läser en av Sjöwall/Wahlös böcker om Martin Beck eller någon annan känd deckare. Man vet ju dock hela tiden att det är en verklig händelse och får naturligtvis en stor klump i halsen när man börjar funderar på vad offren fick gå igenom. Hela Stockholm var ju i skräck, och framförallt då invandrare som var Lasermannens offer.

Jag tycker inte det är något problem utan snarare tycker jag att boken blir ännu bättre av att man kastas så mellan journalistik och fiktion. Jag känner ju tydligt när det är journalistik och när det är fiktion men jag skulle nog aldrig klara av att dra den gränsen som avdelar de båda.

 I just den här boken så tycker inte jag att någon kan råka illa ut om man ändrar lite information eller vrider lite på det hela. Det som kan bli problematiskt när man skriver den här typen av litteratur är att man förvränger texten och skriver sådant som gör att någon kan ta illa upp. Jag tror också att när man skriver om en så känd händelse som det är i just det här fallet kan det också vara svårt att ändra för mycket i ”sanningen” eftersom många känner mycket väl till vad som hände och då skulle texten inte bli lika uppskattad.

Jag tycker att när det gäller den här typen av texter att man inte kan ha lika stora krav på sanning, källkritik och etik som man kan ha i vanliga reportage i tidningar. I tidningen får man nästan alltid utgå från att det som står där är sant det tycker jag inte man kan göra i den här typen av verk.

New journalism är en spännande typ av journalistik tycker jag. Den lockar till läsning på ett annat sätt än vad ”vanliga” faktaartiklar gör. Som exempel genom att göra den här historien till lite utav en deckare tycker jag gör den mer läsvärd. Dessutom lär man sig ju faktiskt någonting av att läsa något sådant här, jag känner att jag lärt mig massor om Lasermannen tack vare den här boken. Det gäller ju säkert såklart på alla områden, att man som läsare istället för att ”bara” läsa en bok för nöjes skull, skulle läsa en bok med mer journalistisk inriktning och dessutom få lära sig något på kuppen.